Nå men heeej :)

Oj, så länge sen jag var här sist... alldelens för länge sen.

Tänkte väll som smått ta upp detta bloggande igen... Till någras fasa och till andras lycka ;)

Just nu bara bubblar det av en massa ord i huvet... allt blir bara huller om buller... upp och ner... härsan tvärsan... Oj oj  oj... hur ska jag få nån ordning på det här :)

Nå men nog ska det väll ordna sig, måste sortera lite i fack, nog ordnar det sig...

Nå väl, hur var det nu, detta bloggande... Jag skriver mitt "trams" och ni läser. Så nu måste jag sortera orden också, så man inte stöter sig med för många ;) Har ni klagomål på mitt skrivande, behåll det för er själv. Men har ni beröm så ös det ur er :D

Det här var en mjukstart inför mitt fortsatt bloggande.

Känns som jag måste ha ett ämne och skriva om... Eller nä, det behöver jag väll egentligen inte ha, eller hur?! Ja, nå det skulle väll fungera som en röd tråd, eller nåt sånt.

Men om jag då säger att jag följer min egen tråd, med en massa olika färger på... Det ska väll vara ok.

Nä men hojja va detta blev nu tjatigt.

Ha det gott, jag ska fortsätta fundera på mitt bloggeri med dess ämnen.

Tjolla hopp, Tjolla hej på er :)

Ja, precis, så då har resan börjat. En resa genom mig själv, min vardag, mitt inre... en resa som fått mig att tänka om i mångt och mycket.

Jag känner mig upp och ner, fram och tillbaka just nu. Det är så mycket som händer i mitt lilla huvud. Tankar kommer och flyr, gör så man vet varken ut eller in. Men det kanske är så det ska vara, så man håller igång de små hjärncellerna :)

Ni kommer kanske ihåg när jag skrev om läkarbesöket... ja, precis, då jag hade rumpan bar ;) Nu har den resan börjat. Jag ska nu lämna prover, cellprov ska tas och röntgen av njurar och urinvägar ska göras. Det känns skönt att någon tar tag i det till slut. Tidigare har man bara blivit hemskickad med pencillin, och allt har känts ok.

Samtidigt har jag en kuslig känsla inom mig... tänk om det finns något där nere som inte ska vara där?! Om det nu skulle finnas något där... Rädslan kryper på... Rysningar genom kroppen... Tårar som vill spruta ut... Skriker inom mig. Och just som jag känner mig som räddast börjar jag bearbeta tankar och känslor. Tårar har kommit och dom är bort torkade. Ingen idé att gråta och tänka bort allt, istället göra något bra av det som finns här och nu.

Och det som finns här och nu är ju min familj... min lilla, kära familj.

Jag och mannen ska också göra en "resa" ihop... vi ska på "Finna ork och energi" resa :D

Min träning har som legat i lä nu en längre tid... orken och lusten for sin kos när julen närmade sig. MEN nu ni..... Nu ska jag och mannen börja träna, välbehövligt för oss båda ;)

Vi ska ändra lite i kosten, skidorna är framplockade, gymkort skall införskaffas...

Jag har en lista i huvet på vad jag ska förändra detta år. Den listan får ingen veta i förväg... för då blir det inget gjort.

Jag är en funderare jag... funderar på små saker, stora saker, det förflutna och det som komma skall. Jag känner mig ändå rätt så trygg, och jag vet att det finns människor som vill mig gott, som tycker om mig för den jag är.

Men det finns ju också de (tro det eller ej ;)) som önskar mig ur världen, som vill mig illa... kanske för att jag har det så bra eller på grund av mitt sätt å vara... vad vet jag. Och vet ni vad... dom skiter jag fullständigt i. Det får dom ha på sitt samvete :D

Nå, nå... nu har i alla fall resan börjat. Vi får se vart det bär av, mer kan vi inte göra.

Ha det gott, ni där ute i cybervärlden och ta hand om varandra.

Hejsvejs :D

Hej :)

Nu tyckte jag att det var läge å börja skriva av sig lite... har legat lågt, för jag har varit låg. Kanske inte utåt sett, men inombords. Tunga grejjer... nä, men det är min hjärna som spelar mig ett spratt bara.

Ja men se på fasen... det har hunnit bli ett nytt år. Förhoppningsvis ett MYCKET bättre år än förra! Annars kan nya år dra dit pepparn växer (vars nu det är ;)) I och för sig så blir det väll, antagligen, som man gör det till. Eller är det bara ett tales sätt? Ibland kan man inte göra saker å ting bra, det bara blir dåligt, och sen mår man efter det.

När julen närmade sig, så kände jag mig ur usel. Jag vet... man ska vara så glatt stressad, inhandla klappar och go mat, göra julemysigt hos sig, osv, osv... Men jag... jag var surt stressad, klappar och mat inhandlades i sista minuten och julemysigt... pöh... SÅ omysigt som det kunde vara. Jag fattar inte att jag lät allt bara fara förbi! Jag brukar njuta av alla julsaker, det är nästan som att min jul varar ända till påska... men INTE denna gång!

Det som kändes mest, var att jag inte var till min far. Mina tankar var hos honom i alla fall... men inte självaste jag. Jag som brukar vara till honom med julmat, se till att han lever, se ifall han känner igen och minns mig, den yngsta... hans lilla flicka och mina barn.

Jag hade en bild i huvet om att han var hos oss julafton, fick bada bastu, ha rena kläder på sig, få suga in mitt liv till sitt med barnen omkring sig, doften av hemlagad mat och öppna paket. Men det var bara en bild i huvet... orken fanns inte... orken till att inte få ett tack, orken att köra honom sen till sin lilla, fula, smutsiga barack... fanns inte.

Innerst inne i honom så vet jag att han är tacksam för minsta lilla, men monstret... det där alkohol mostret, det är en otacksam sate som härjar och har järngrepp. Jag vet att jag inget kan göra åt det, men det smärtar så ändå. Men vi får väll se vad 2013 har att erbjuda... kanske mer ork... den som lever får se.

Nä, nu nog med dyster heter... vill inte med sånt nu.

Ja men, ja men... Något positivt i alla fall. Jag har jobbat en del och det har kännts så skönt! Att få känna att man duger till, att känna att man kan hjälpa, att känna att man är med.

Det är faktiskt ganska speciellt att få jobba med äldre, dementa människor. Och jag tycker om å titta när ordinarie personal arbetar..... VAD dom är duktiga! Hålla reda på olika mediciner, rutiner och vara till mötes gående, finnas till. Som vikarie lär man sig något nytt hela tiden, för du är på olika ställen å jobbar. Man iakttar hur andra gör, tar med sig det man tycker är bra och sållar bort det man tycker är mindre bra. Och man möter så många olika människor, icke dementa och dementa. Även om de dementa inte känner igen dig efter en timme ;)

Många gånger är det en fördel att kunna finska när man jobbar inom äldreomsorgen, det är det språket som oftast pratas på äldre dar. Ja, herregud... jag sku kunna skriva hur mycket som helst om det här (känns det som i alla fall ;)), men jag tror jag låter det vara för ett tag. Måste planera i huvet hur jag ska lägga upp det ;)

Det här skrivandet är ju som terapi, känner jag. Va bra! :D Positiva känslan börjar infinna sig... VA BRA!

Nu ska vi välkomna detta år, 2013, vi ska smaka på siffrorna, skriva dom om och om igen, riktigt suga in 2013... så blir det nog säkert bra. Och blir det inte bra så... så... kan ni räkna med att jag skriver det här ;)

Appropå skrivandet... jag måste ta mig i kragen å bli mer aktiv på det... he sku no gö mä gott.

Nu ni, ute i cyber världen, ta och sug in å smaka på 2 0 1 3 ..... så gör vi det till ett fin, fint år :D

Hej Hallå...

Vill bara meddela att ni blir nog inte av med mig, jag har suddat ut satan från väggen och jag lever nog nästa år med :D

Njurarna sitter inte så långt ner... alltså dom är inte där jag har ont.

Jag var till doktorn i förrgår, prover togs och idag har jag varit på röntgen. Så då är det bara å invänta svar och dom :)

Ja när doktorn kommer in i undersökningsrummet så tar vi artigt i hand, pratar om min onda svank... vilket jag trodde var njurarna först, men jag nämnde att det kanske bara är en felställning i ryggen, eftersom ena benet är längre det andra... Sen ber han mig ta av mig skor, strumpor och byxor (!)... hmmm... jahaaa... alltsååå... jahaaa. Jag tar av mig skor och strumpor, och frågar "Skulle jag ta av mig byxorna också?", "Ja, ta av dom", blev svaret. Oook... jag tar av dom... drar, mitt redan långa, linne lite längre ner, känner mig som ett fån. Och jag förbannar mig själv, inom mig, över att jag inte tog på mig "mycket tyg" trosor... jag skulle ju göra det, men i farten blev det istället "lite tyg" trosor. Förstår ni varför jag drog ner mitt, redan långa, linne?! Hur klantig kan man vara!!!

Sen börjar undersökningen... reflextest, kollar benens längd mm, mm... men när han ber mig ligga på mage känns det helt knäppt... där ligger jag med linne, kofta och trosor (trosor å trosor). I detta tillfälle kände jag mig helt naken! Hujjeda mig, hujjeda mig... Nåväl, jag tröstar mig med att han har säkert sett värre, så bit i hop kvinna! :S

Men det allra värsta var faktiskt när han ska kolla höfterna (ja ni vet, kolla hur sne jag är)... Med linnet uppdraget och koftan ännu på, ja å dom där små, ni vet... ja i allafall, så är han bakom mig och på huk (!!!)... ja jag förbannar mig ännu mer och tänker "Stackars doktor som utsätter sig för allt detta!". Ja hujjeda mig, hujjeda mig!!! Nåväl, återigen försöker jag trösta mig med att han gör sitt jobb och han har sett värre.

Så ni kan ju gissa hurdana trollor jag hade idag, när jag skulle röntgas... "Mycket tyg" trollor... jajjemen :D

Men om man tänker på vanliga trosor och string trosor... båda har ju för och nackdelar.

Vanliga trosor kryper som in i rumpan så det känns knöligt, och då måste man göra alla möjliga konster för att få dom på plats igen... stringen är ju redan i rumpan, så det finns inget att knöla ut. Vanliga trosor är bekvämast å ha när man har mens, ja ni vet när man ska ha binda och grejjer... string trosorna känns som liiite för lite tyg, det blir som en balansgång för bindan. MEEEN... ska man ha tajtare byxor så är string suveränt, inga "kullar" mitt på skinkan... ja ni vet om man har vanliga trosor och dom i sig är lite tajtare, så blir det som "kullar på skinkan... jag tycker inte att det är så fint... ok, om man går hemma så, för där är det ju lagligt å se ut hur som helst (å jisses så skönt DET är!!! :D)

I dagsläget är det ju så vanligt med string. Dom kan vara bekväma, men dom kan också göra så en människa känner sig speciell. Man kan känna sig bekväm, fin och sexig. MEN jag ogillar skarpt när man ser nån som sitter ner, byxorna glipar i midjan å så ser man att människan har stringtrosor på sig. Nä alltså där går gränsen! Då är det osmakligt, å sen att människan inte ens försöker skyla det... nä hujjeda mig va ruggigt. Ja det är inte ens sexigt! Där tog fantasin slut.

Underkläder i sig... alltså det är en djungel. Olika varianter, storlekar, färger, mönster... you name it. Nyligen när jag kollade på underkläder, så ser jag en bh. På denna bh fanns en liten info lapp å där stod det "Bombshell" (jag tror det stavas så), och ja du milde... herreguuUD! Visst, det var som en bombshell... eller hur det nu stod... Ja men HUR kan... HUR ids dom ens göra såna bh´n?! Man behövde inte ens ha bröst för att använda den, och har du bröst så ryms dom inte ens in dit för vadderingen är SÅ tjock och tissegropen SÅ liten. Det fanns alla möjliga storlekar, men va spelar det för roll... tissorna får ju ändå inte plats! Helt galet, knasiga grejjer.

Nä nu ska jag ge mig för idag. Men lite onödigt, rolig info så här på onsdag. Jag kanske lämnar ut mig för mycket, men det får jag väll orka ta. Och jag vet att jag inte är ensam om såna här funderingar, det är bara det att jag sätter ord på dom :D

Ha det gött där ute i cyber världen.

Halloj... tänkte bara kika in här som snabbast.

Funderade här på hur saker å ting blir ibland... man tror att mycket ska bli fel, men ändå blir det så bra. Man tror att allt ska bli så bra, men ändå blir det så fel. Varför krånglar man till det så förbannat?

Jag är ju sån att jag målar helvetet på väggen innan jag ens vet hur allt slutar... Men många gånger har det faktiskt hjälpt mig... för det har inte blivit så hemskt som jag förutspådde. Det är inte ett slag under bältet då. MEN värre är det ju när man målar väggen rosen rosa och tror att allt blir så bra... men fan... det blev ju helt åt fanders. DÅ är det värre... man mår skit! Vilken tur att jag inte gjort det nu ;)

Eftersom jag har så lätt för å få urinvägsinfektion, så tänkte jag idag att... Jaha, nu var det dags igen å ont i svanken har jag också..... MEN så kom jag på att jag haft ont i svanken i ca 3 månader... det är ju för fasen njurarna. Jaha, och vad gör jag nu? Ja, jag kan ju inte bara låta det vara. Jag måste ju ta kontakt med vården... men det är ju så svårt. Ja som sagt, men denna gång målade jag ju faktiskt satan själv på väggen... Jag har säkert allvarliga fel i njurarna! Näää, nog om det!!! Stopp! Bla bla bla bla bla... borta!..... nästan ;)

Jag har märkt att ju äldre man blir så tänker man på livet, döden, familjen. Jag menar... livet har vi här och nu... varför spiller man bort det på onödig oro. Man oroas över att man ska dö allt för tidigt... man vill ju leva till minst 90 år. Jag vill hinna uppleva att vara farmor, mormor... vilken känsla det måste vara!

Jag vill hinna uppleva Sverige, Europa, Norden... innan jag dör! Ja hujjeda mig vilka funderingar man kan ha...

Sen oroas man för att bli lämnad med allt ansvar vilandes på ens axlar... att man liksom dras med hela lasset, ingen att bolla problem med, ingen som hjälper till i tunga eller glada stunder... man får dra allt själv... vara både mamma och pappa...

Jag har alltid tyckt att de människorna är starka... dom orkar fast dom egentligen inte gör det... dom har ingen att luta sig mot och söka kraft. Dom har en råstyrka som heter duga! Vilka fantastiska människor de är, man som kvinna spelar ingen roll. Helt, jävla fantastiska!

Nä ni där ute i cyber världen... denna gång blev kort. Jag ville bara skriva några fundrar rader... liksom få ur mig lite tankar. Hoppas ni förstår. Tankar ploppar upp och jag bara skriver, det kan kännas lite huller om buller. Men när ni läser så ska ni ha öppet sinne, så förstår ni mig bättre. Ha det gott och tänk på att livet är kort och vi har det bara till låns. Ta hand om er!

Här sitter jag... funderar över lite vad som helst.

Mina döttrar är vid köksbordet... den äldre kluttar med penna i tidningar... ja ni vet huggtänder och horn på bröllopsbilder, blåöga på nån människa, skriver efter bokstäver... ja så som vi vuxna också brukar göra, när vi är uttråkade.

Den yngre... ja hon tycker att hon har all rätt å ta varenda tidning av sin syster och slänga dom på golvet. Eller så kan man gräva i kompost hinken när mamma ändå bara skriver, eller så kan man ju rota bland alla syrrans tusch pennor och sno med nån sån å tuscha ner tidningar, kinden, munnen, händerna... för mamma ser ju inte sånt... hon bara skriver.

Ganska käck liten dam, där hon går med bestämda steg, babblar sitt språk och förväntar sig att vi fattar ALLT hon säger, och ser SÅÅÅ oskyldig ut när hon vet att hon gjort fel

Och jag då... ja jag bara är. Det var så skönt igår att lämna hem och barn för några timmar. Nä jag var inte på fest! Jag hjälpte vänner å servera vid julbord. Det är en skön känsla när man känner att man är behövd och kan hjälpa till. En härlig stresskänsla när all mat ska ut och man måste fylla på fort, fort, fort, skynda, skynda...

Fest?!!! När ska man hinna med sånt?! Festprisse får jag vara hemma i nåt hörn. Vi har inte många hörn men nåt hörn hittar jag väll :D

Det kommer snö ute... äntligen! Men jag tycker vädergudarna är lite väl försiktiga med det. Lätt, puder snö som dinglar ner. Kylan naglade fast sig i några dagar här. Det är så mysigt med kyla och snö, knastret under skorna... Jag har nog varit en sån där tant i Sibirien i mitt förra liv. Ja ni vet en liten gumma med sjal om huvet, förkläde, klänning, tjocka, ulliga skor, en kappa gjord av björnskinn, fingrarna halvt förfrusna. Händerna är hårdhudade av allt handarbete, mjölkande, vedgörande och rökande. Tjugoelva barnen har flyttat hemifrån, nån liten snorkläpp finns väll kvar... eller kanske det är nåt barnbarn... Visst fick ni bilden i huvet nu :D

Nå men nu då... dags å elda i kaminen, börjar kännas lite ruggigt med endast 22 grader inne. Ja hujjeda mig... jag måste ju hämta veeed. Nå det är väll bara för denna sibiriska gumma å ta på sig de ulliga skorna, björnkappan... ta med lådorna och pallra sig ut i vebon... det skulle ju vara gött å värma sig med varm starkvinsglögg... Meeen först ved, sen eld, sen bastu, sen leta upp ett hörn... he he... en sibirisk gumma i ett hörn, sjungandes en klagosång :D

Hej på er där ute i cyber världen..

Nå men hej på er :D

Julen nalkas och jag saknar inspiration i år. Känner som ingen riktig julglädje... vem gör det?! Man stressar som en galen idiot med alla klapp köp, barnen har sina önskelistor (och ju äldre barna blir dessto dyrare klappar :S). Nå men det mesta är väll planerat... i huvet... hoppas nu bara dom blir glada och nöjda. Bara nu min man vill åka på en klapp resa med mig i år... ääähhh jag kan ju ta hans kort bara, enkelt och praktiskt ;D

Många lägger ut bilder på sina fina hem nu när dom gjort jul... men det hjälper ju inte mig, snarare tvärtom, jag blir bara mer deppig. Jag vill ju också ha så där julmys, ullit, bullit, pluttenuttigt... jag får som aldrig riktigt till det. Nå väl... det blir jul i alla fall, oavsett va jag vill ;)

Det är tisdag på almanackan, och det innebär ju min vanliga träning... Kändes tungt idag, hade som inte riktigt lust, MEEEN jag gjorde det :D och så här i efterhand så är jag ganska nöjd. Jag ökade repetitionerna, och nu ska jag köra fyra dagar istället för tre. Bära eller brista.

Varför har jag då kört tre dagar? Jo för att Vilma är hos dagmamman och de andra barna är i skolan, så jag får huset helt för mig själv, musiken kan skrika och jag pusta och frusta ifred ;)

Kommer bli lite knepigt å få till en dag till... men nog ska det väll gå... om jag stiger upp före alla andra :D Typ... innan jag ens lagt mig...

Jag ska inte tråka ut er med mitt tränings tänk... jag hoppar över till något helt annat...

Jag har märkt att jag är en sån där "servett tant"... ja ni vet... När man är å äter på nån frasses, max eller rogers... När man ska börja äta så ska man ju ta bestick, dryck och servett(er). Jag drar, drar, drar och drar... ja men ifall nån grisar å så är det ju bra å ha i fickan ifall man måste torka snornäsa eller så. Jag är som en servett snattare... tar lite så där i smyg... fast alla vet va man gör. Kan det vara för att jag är mamma och förutspår en massa kanske grejjer som kan hända...

Och sen en annan sak... när man handlar. Hur många vänder ean koden mot maskinen som läser av koden? Jag gör det! Så jag är den där "kod tanten" också :D

Ja men tänk på kassörskan som sitter där dagarna i ända. Hon lyfter nog flera ton på en månad, sliter ut axlar och armar bara för att kunden lastar ett berg av varor, som hon i sin tur måste reda upp. Det går snabbare och smidigare om jag som kund redan ordnat varorna i en fin rad, med koden åt rätt håll... tror jag i alla fall. Rätta mig om jag har fel. Om en sån "liten" sak förgyller kassörskans dag, så varför inte göra det då... DET kostar inget, dessutom kan man ju "kosta" på sig ett leende också... Mycket trevligare så :D ...men det gäller ju kassörskan också. Sura och tvära tanter i kassan vill vi inte ha!

Nu är nog vintern på intågan... kylan börjar bli sträng -20,4. Ooo det biter härligt i kinden :) Snart är det dags å ta fram min "naapukka" (det är en hårig mössa, som värmer uta tusan ;)). Men ännu är det nästan för varmt... när det närmar sig -35... DÅ är den gosig å ha på :D

Bara nu den där snön också skulle komma. Jag vill (just nu... kommer nog å ångra min önskan många gånger)... ja, jag vill ha höga snövallar... ja så mycket snö så man nästan går i tunnlar. DET är vinter! Ja och kylan på sen också :D

Nä ni nu ska denna lilla dam ta å hämta in lite ved, så vi int frys. (Månne vem som gjort så bra ved... och fina är klabbarna också... rackarns vilken unik människa det måst ha vart ;D)

God morgon...

Tänkte kika in här en snabb sväng nu... bara så där ;)

Jag åt frukost nyss även om jag inte kände mig hungrig... Ibland skriker magen efter mat, det kurrar och knorrar i magen... men jag orkar bara inte äta. Efter en stund går hungerskänslan över och jag slapp äta.

Nej, jag bantar inte... ja inte frivilligt i allafall.

Jag är väl medveten om att man bör äta frukost, mellis, lunch, mellis, middag och kvällsmat... och man ska dricka åtminstone 2 liter vatten om dagen. Men varför gör jag inte det då? För att jag orkar inte, jag tycker det är tråkigt.

När jag gick skola kunde jag inte hålla mig borta från alla mål mat, min kropp krävde att jag skulle äta, men det är ju klart... då hade jag ju regelbundna tider. Och om jag jobbar så är jag också otroligt duktig på att äta, det samma gäller när jag tränar regelbundet.

Jag tappar snabbt matlusten när det är jag som lagar maten (vilket är så gott som varje dag), men jag äter för att jag måste. Allt som ofta blir det bara ett mål tillagad mat om dagen... alldelens för lite, jag vet. Försöker hitta motivation till att äta... inte ens godis och fika är så gott mer (och det är väll bara positivt ;))

Motivation! Motivation! Motivation!

1. För att jag ska bygga upp alla muskler som jag vill ha, så måste jag äta.

2. För att kroppen ska må bra, så måste jag äta.

3. För att jag inte ska utveckla sjukdomar, så måste jag äta.

4. Träna oftare så blir du hungrig... av vällust.

Förstår ni varför jag vill ha ett fast arbete (med fasta tider, rutiner, planering), inte vikariat (jobba i tid och otid, vet inte hur det blir från dag till dag). Jag vill ha rutiner, jag BEHÖVER rutiner!

När man vikarierar är man som en trasdocka, slängs hit och dit, finns bara jobb då och då, magkatarren kryper sig på, oro och inre stress gör mig till surmupp. Jag veeet... man kan inte trolla med knäna för att skapa jobb! Jag är ju inte helt fläng i bollen ännu ;D Det positiva med att vikariera är att man ser olika människor, ställen och arbetssätt. Det ger mer erfarenhet :D

Oj va klockan gick fort helt plötsligt... ska ju föra Vilma till dagmamman och sen tar jag mitt sedvanliga träningspass... Ja ni vet... så jag blir hungrig ;)

På återseende...