Ja, precis, så då har resan börjat. En resa genom mig själv, min vardag, mitt inre... en resa som fått mig att tänka om i mångt och mycket.

Jag känner mig upp och ner, fram och tillbaka just nu. Det är så mycket som händer i mitt lilla huvud. Tankar kommer och flyr, gör så man vet varken ut eller in. Men det kanske är så det ska vara, så man håller igång de små hjärncellerna :)

Ni kommer kanske ihåg när jag skrev om läkarbesöket... ja, precis, då jag hade rumpan bar ;) Nu har den resan börjat. Jag ska nu lämna prover, cellprov ska tas och röntgen av njurar och urinvägar ska göras. Det känns skönt att någon tar tag i det till slut. Tidigare har man bara blivit hemskickad med pencillin, och allt har känts ok.

Samtidigt har jag en kuslig känsla inom mig... tänk om det finns något där nere som inte ska vara där?! Om det nu skulle finnas något där... Rädslan kryper på... Rysningar genom kroppen... Tårar som vill spruta ut... Skriker inom mig. Och just som jag känner mig som räddast börjar jag bearbeta tankar och känslor. Tårar har kommit och dom är bort torkade. Ingen idé att gråta och tänka bort allt, istället göra något bra av det som finns här och nu.

Och det som finns här och nu är ju min familj... min lilla, kära familj.

Jag och mannen ska också göra en "resa" ihop... vi ska på "Finna ork och energi" resa :D

Min träning har som legat i lä nu en längre tid... orken och lusten for sin kos när julen närmade sig. MEN nu ni..... Nu ska jag och mannen börja träna, välbehövligt för oss båda ;)

Vi ska ändra lite i kosten, skidorna är framplockade, gymkort skall införskaffas...

Jag har en lista i huvet på vad jag ska förändra detta år. Den listan får ingen veta i förväg... för då blir det inget gjort.

Jag är en funderare jag... funderar på små saker, stora saker, det förflutna och det som komma skall. Jag känner mig ändå rätt så trygg, och jag vet att det finns människor som vill mig gott, som tycker om mig för den jag är.

Men det finns ju också de (tro det eller ej ;)) som önskar mig ur världen, som vill mig illa... kanske för att jag har det så bra eller på grund av mitt sätt å vara... vad vet jag. Och vet ni vad... dom skiter jag fullständigt i. Det får dom ha på sitt samvete :D

Nå, nå... nu har i alla fall resan börjat. Vi får se vart det bär av, mer kan vi inte göra.

Ha det gott, ni där ute i cybervärlden och ta hand om varandra.

Hejsvejs :D

Hej :)

Nu tyckte jag att det var läge å börja skriva av sig lite... har legat lågt, för jag har varit låg. Kanske inte utåt sett, men inombords. Tunga grejjer... nä, men det är min hjärna som spelar mig ett spratt bara.

Ja men se på fasen... det har hunnit bli ett nytt år. Förhoppningsvis ett MYCKET bättre år än förra! Annars kan nya år dra dit pepparn växer (vars nu det är ;)) I och för sig så blir det väll, antagligen, som man gör det till. Eller är det bara ett tales sätt? Ibland kan man inte göra saker å ting bra, det bara blir dåligt, och sen mår man efter det.

När julen närmade sig, så kände jag mig ur usel. Jag vet... man ska vara så glatt stressad, inhandla klappar och go mat, göra julemysigt hos sig, osv, osv... Men jag... jag var surt stressad, klappar och mat inhandlades i sista minuten och julemysigt... pöh... SÅ omysigt som det kunde vara. Jag fattar inte att jag lät allt bara fara förbi! Jag brukar njuta av alla julsaker, det är nästan som att min jul varar ända till påska... men INTE denna gång!

Det som kändes mest, var att jag inte var till min far. Mina tankar var hos honom i alla fall... men inte självaste jag. Jag som brukar vara till honom med julmat, se till att han lever, se ifall han känner igen och minns mig, den yngsta... hans lilla flicka och mina barn.

Jag hade en bild i huvet om att han var hos oss julafton, fick bada bastu, ha rena kläder på sig, få suga in mitt liv till sitt med barnen omkring sig, doften av hemlagad mat och öppna paket. Men det var bara en bild i huvet... orken fanns inte... orken till att inte få ett tack, orken att köra honom sen till sin lilla, fula, smutsiga barack... fanns inte.

Innerst inne i honom så vet jag att han är tacksam för minsta lilla, men monstret... det där alkohol mostret, det är en otacksam sate som härjar och har järngrepp. Jag vet att jag inget kan göra åt det, men det smärtar så ändå. Men vi får väll se vad 2013 har att erbjuda... kanske mer ork... den som lever får se.

Nä, nu nog med dyster heter... vill inte med sånt nu.

Ja men, ja men... Något positivt i alla fall. Jag har jobbat en del och det har kännts så skönt! Att få känna att man duger till, att känna att man kan hjälpa, att känna att man är med.

Det är faktiskt ganska speciellt att få jobba med äldre, dementa människor. Och jag tycker om å titta när ordinarie personal arbetar..... VAD dom är duktiga! Hålla reda på olika mediciner, rutiner och vara till mötes gående, finnas till. Som vikarie lär man sig något nytt hela tiden, för du är på olika ställen å jobbar. Man iakttar hur andra gör, tar med sig det man tycker är bra och sållar bort det man tycker är mindre bra. Och man möter så många olika människor, icke dementa och dementa. Även om de dementa inte känner igen dig efter en timme ;)

Många gånger är det en fördel att kunna finska när man jobbar inom äldreomsorgen, det är det språket som oftast pratas på äldre dar. Ja, herregud... jag sku kunna skriva hur mycket som helst om det här (känns det som i alla fall ;)), men jag tror jag låter det vara för ett tag. Måste planera i huvet hur jag ska lägga upp det ;)

Det här skrivandet är ju som terapi, känner jag. Va bra! :D Positiva känslan börjar infinna sig... VA BRA!

Nu ska vi välkomna detta år, 2013, vi ska smaka på siffrorna, skriva dom om och om igen, riktigt suga in 2013... så blir det nog säkert bra. Och blir det inte bra så... så... kan ni räkna med att jag skriver det här ;)

Appropå skrivandet... jag måste ta mig i kragen å bli mer aktiv på det... he sku no gö mä gott.

Nu ni, ute i cyber världen, ta och sug in å smaka på 2 0 1 3 ..... så gör vi det till ett fin, fint år :D